Egentligen borde man inte uppdatera bloggen den här tiden på natten. Men det är så mycket jag har velat skriva ner nu ett tag.. och nu kan jag inte hålla mig längre.. efter att ha sett/läst igenom Petras fina blogg vill jag bara brista ut i tårar. Överkalix/hemma kan vara så himla fint. Så tryggt.. och säkert. Men ändå så himla jobbigt, och hemskt på samma gång. Att skriva hemma om Ökx känns helt fel egentligen. Det är ju HÄR jag bor nu. Det är ju HÄR jag försöker ha mitt liv. Mina fina vänner. Mitt jobb. "Våran" fina fina underbara lägenhet. Men nej. Just idag känner jag att jag bara skulle vilja vara hemma. Hemma hemma i Ökx. Jobba sex timmar om dagen på Vippa. Träffa alla stammisar och veta exakt vad alla vill äta. Stressa som en tok en del kvällar.. och andra kvällar bara ta det lugnt.. stanna timmar efter stängning och bara vara... inte ha bråttom någonstans. Laga mat fem över nio.. sitta och skratta med känt folk.. gå ner till älven och ta ett nattdopp, eller ja... iaf känna på vattnet som är alldeles för kallt för att bada i sent på kvällen. Sätta mig i bilen och åka hem. (Antagligen åka med Sarah och få slut bensin på vägen ;)) Hem till skogen. Hem till min underbara hund. Som en kompis sa till mig ikväll: "Jag längtar hem till familjen, speciellt på söndagar. Du vet, som du längtar efter din hund" och ja, jag vet... 

Här sitter jag.. en lördagnatt.. och skulle kunna beskriva kvällen som sjukt misslyckad och fråga mig själv tusen gånger varför jag inte bara gick och la mig, utan istället sminkade mig, öppnade vintetran och drog på förfest hos en fin vän. Men jag vet ju svaret.... "man lever bara en gång"! Något jag lever efter allt för ofta nuförtiden. Och även om kvällen blev skit för min del så kommer ju alltid något gott ur allt ont. Och när jag gick där över Bakkebrua.. gick förbi våran gamla lägenhet. Butiken där vi alltid handlade.. restaurangen där vi alltid åt på söndagar... så slog det mig. Vad jag vill göra med mitt liv. Men tyvärr så tänker jag inte skriva det här och nu, sorry. Men det kan hinna ändras innan jag tar mig härifrån. 
Jag känner mig egentligen så himla dum när jag klagar på mitt liv just nu. Jag bor med en vän som jag kännt i MASSA år, som jag älskar av hela mitt hjärta, en annan vän som jag har varit oskiljaktig med i snart fyra år. Och en nyfunnen vän som jag inte vet vad jag skulle göra utan. Vi bor i en UNDERBAR lägenhet.. i en av, utan att överdriva, Europas finaste och mysigaste städer. Och jag har skaffat vänner som jag absolut inte skulle vilja leva utan... men det är ändå massa som fattas. Någon frågade mig i veckan vart jag ser mig själv om fem år.. jag funderade... och kom på att jag kan inte låtsas vara seriös som alla andra och säga att dom har pojkvän, bor i ett stort hus i någon fin stad och har barn. Utan jag sa det första som kom upp i mitt huvud: "Jag vet inte, jag är impulsiv och tar dagen som den kommer". Så nu ska jag sluta skriva massa skit.. och gå och lägga mig i mitt mysiga rum och hoppas på att dagen imorgon är bättre. Antagligen inte, eftersom det är söndag. Och alla har skrivit på senaste tiden hur mycket dom vill att jag kommer hem. Men det blir en tur på gymmet. En storstädning av lägenheten. Och mys med bästis. Det får duga för den här gången. Om någar veckor hoppas jag att jag fått mina sjukpengar. Har börjat jobba. Och kan boka en resa hem. Till fina Norrland. Till hunden, mamma, mormor... och mina fina vänner där hemma. Och inte minst till ishallen. Skogshallen.